Elefanten i rummet

Att jobba för EU betyder att jobba på en arbetsplats med 28 medlemsländer. Det är minst 24 olika språk, 28 olika arbetskulturer och en myriad av olika bakgrunder. En massa människor som har lämnat det bekanta och trygga för något nytt och utmanande. Som nyinflyttad försöker man att bygga sig ett nytt liv samtidigt som man kämpar för att hitta rätt på jobbet. Vissa dagar handlar det även om att försöka pressa ner längtan efter tryggheten och kärleken från vänner och familj: längtan som ibland fastnar i halsen som en stor slemklump. Den går inte att harkla ut, den går inte att svälja ner. Den sitter där och värker, och frågar någon hur det är dallrar sig klumpen upp genom halsen.

Som tur är, är det inte bara jag som känner så: mer eller mindre alla som flyttar till ett nytt land har upp- och nerförsbackar. Är det någonstans man hittar folk med just hemlängtan, så är det på en internationell institution. Tur för oss att vår arbetsgivare vill hjälpa oss att landa mjukt. Vi får gå kurser med andra som inte har varit här i mer än några månader, vi gör övningar tillsammans som först verkar flummiga men plötsligt visar sig låsa upp något inom en. Ut strömmar ord som har väntat på att bli sagda, tankar kring vår situation eller frustrationer som vi inte vågar dela med oss av på kontoret. Och de flesta omkring mig – de förstår. Hur kan jag fortfarande bli så förvånad över hur lika vi människor är? Ibland behöver vi bara någon som lyssnar.

Men i ett rum fullt att människor som pratar med varandra, hörs även annat – sådant som man helst skulle slippa höra. Skämt jag tycker är sexistiska och någon annan kul, åsikter jag tycker är rasistiska och någon annan naturliga, kategoriseringar jag tycker är unkna och någon annan givna. Saker som i bästa fall är pinsamma och i värsta fall helt ruttna. I dag tog en sån röst plats i rummet, och i dag var jag en av dem som lät den rösten ta plats. Jag känner mig låg och tömd på energi, är arg på mig själv. Och jag känner mig så otroligt glad över att inte alla var passiva, som jag. Tack till min kollega S som sa ifrån – jag är stolt över att jobba med dig.

En låg dag i Luxemburg går man till Konrad café, skriver av sig det värsta på sin resblogg och spanar på blandningen av Luxhipsters, praktikanter från bankerna och alldeles vanliga människor medan man unnar sig en jättebit (berömd) morotskaka eller ett glas av husets röda. Prickar man in en måndag kan man få livemusik och på söndagar är det quiz.

https://www.facebook.com/Konradcafe

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s