LES

LES

Jag går genom Lower East Side, försöker hitta stadens rytm igen efter en månad vid havet och i bergen. E, som bor i New York sen tio år tillbaka, sa en gång att det inte spelar någon roll hur hon mår – så snart hon kliver ut på gatan ger staden henne energi igen. Jag tänker att det är precis så: när man går ut genom porten här slukas man av stan. Här får man en chans att se skärvor av så många andras liv att man kan glömma sig själv för en liten stund.

Jag går förbi Cocoabar där Ismael jobbar. Han kom hit från Algeriet för tio år sedan och tycker att New York håller på att förändras. Säger att människorna har försvunnit, att allt kostar mer. Att affärerna går sämre. När han sträcker fram handen för att presentera sig säger jag att det är bäst att låta bli att skaka hand med mig – jag är superförkyld och vill inte sprida bacillerna vidare. Han skrattar och säger att hans religion ändå förbjuder honom att röra vid kvinnor.

Jag går till tvätteriet i vårt kvarter. Tvättar två maskiner för två dollar, tittar på Ellen Degeneres medan Panamas sand tvättas bort från mina sunkiga strumpor. Ett latinopar bredvid mig bråkar tyst på spanska, en mamma viker minst sex maskiner tvätt tillsammans med sina två barn. Hippa trettioåringar kommer in och lämnar kassar med smutstvätt, hämtar upp det som är rent, strykt och hopvikt. Några gator bort finns en jättemålning som liknar mig. Det är lite konstigt, jag undrar om jag har en dubbelgångare häromkring.

Jag går västerut med solen i ögonen, svänger norrut, tänker på guiden från Whitney Museum som lärde mig att Edward Hopper inte alls målade fotorealism utan snarare skapade ett surrealistiskt New York. Det är bara den som kan sin stad som upptäcker det: solen faller från fel vinklar, perspektiven är skeva och brandposterna växer medan husen krymper enligt Hoppers tycke och smak…
Vid nionde gatan kommer en krum dam ut från ännu ett deli på en hörna – det finns tusen delis på tusen hörnor här. Hon är max tre äpplen hög, minst åttio år gammal och i korgen på hennes rollator ligger en hel brownieplatta; efterrätt för åtminstone tjugo personer.
Vid trettonde gatan går jag förbi Parsons designskola. Tio studenter med hår i pastellfärger och klädda i trender som inte har nått utanför stan ännu står och röker, det verkar vara någon vernissage ikväll och genom glasväggarna ser jag burkar med ansiktsdelar i regnbågsfärger. Jag köper en paljettmidjeväska i italienska flaggans färger på Beacon’s closet, tvekar bara en sekund när expediten suckar avundsjukt; ”Jag önskar att jag skulle våga använda en sån här”. Med tanke på att hon har blått hår och röda läppar är jag lite osäker på vad hon menar med våga, men okej – vi kör.

Jag går hemåt igen. När jag svänger runt hörnet till vårt kvarter har jag Aleks i lurarna och tankarna på annat håll, märker inte att hela gatan är upplyst. Samtidigt som jag vaknar ur mina tankar och upptäcker strålkastarna ser jag skylten i slutet av gatan: ”Om du inte vill vara med på film, gå inte här. Ingen ersättning utgår för din medverkan”.
Snart på en bio nära dig?

För stans bästa varma choklad (min favorit: bitter och mörk, med en shot espresso) http://www.cocoabarnyc.com

Second hand-kläder och vintage med möjlighet att fynda både högt och lågt. http://www.beaconscloset.com

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s