Till havs

Till havs

Plötsligt både känner och hör vi hur båten smäller i något och vår kapten saktar ner. När vi vänder oss om hinner vi se en jättefena försvinna ner i vattnet. Vi har tydligen kört på en valhaj. Kanske inte någon perfekt start på vår tur till nationalparken Isla Coiba… Valhajen har försvunnit ner i djupet och vi kan inte annat än fortsätta.

En av tjejerna pekar ut mot vattnet – titta! Först ser jag bara en fågel som sitter på en sten mitt i det blå, sen ser jag att stenen har ett huvud och två stora stjärnögon. En havssköldpadda! Vi får beundra den en liten stund innan också den vänder ner mot djupet. Båten rusar fram bredvid öar täckta av grön regnskog, på vissa ställen är det höga klippväggar och på andra doppar palmerna sina blad i vattnet.

Efter en stund pekar någon ut mot havet igen: det sticker upp tre delfinfenor ur vattnet. Vi saktar ner och kör närmare, och snart har vi fem delfiner som följer oss på vägen. De simmar precis under ytan, pilsnabba och strimmigt brungrå.

Varken jag eller L har snorklat på länge och det första hoppet ner i vattnet från båten är lite nervöst. Det glömmer vi snabbt: vid korallrevet kan vi kryssa av fisk efter fisk från Hitta Nemo, plus hur många andra nya kompisar som helst. Ett tag simmar jag med ett stort stim silverglänsande fiskar som är lika stora som min underarm, med fenor i neongult. L pekar ut små blå ben som ringlar ut ur ett hål – en bläckfisk eller en kanske en sjöstjärna? Korallerna är gula, bruna, blåskimrande, rödaktiga… Det är svårt att inte glömma tiden – eller att glömma bort att se efter var man simmar. Efter ett tag har jag hamnat någonstans på egen hand, en bit från resten av snorklarna. Jag dyker ned under vattnet efter ett stim oljeglänsande fiskar. När jag vänder mig om är den plötsligt där: en vitfenad haj på ungefär två meter som sakta glider förbi mig och fortsätter ut mot mörkare, djupare vatten. Jag ryser till – var är resten av gänget?

På vägen hem följs båten åt av svartvita monarkfjärilar. De flyger nära havsytan och det finns hur många som helst av dem; vi ser nog minst ett hundratal under dagen. Vi går i land i Santa Catalina igen med sönderbrända rumpor och salttovigt hår.

Isla Coiba är ett paradis – vi ångrar att vi inte campade minst en natt på ön http://www.coibanationalpark.com

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s