Strandkrabbor och stjärnfall

Strandkrabbor och stjärnfall

När väckarklockan ringer kl 06.30 syns lite rosa vid trädtopparna. L och jag är snabbt nere på stranden, en av hundarna som bor på Eco Venao följer med. Sanden är packad och sammetsmjuk, här och där har krabborna redan börjat gräva ut små hål. Om man sätter sig i sanden och är tyst och stilla en stund kan man få se hela processen: ur ett hål dyker det först upp två smygande ben. Är det en liten krabba (några millimeter, knappt) är den nästan genomskinlig, de lite större skiftar i rött, brunt och orange. Den största krabban vi hinner se är ungefär som min hand. Så kryper nästa benpar fram ur hålet tillsammans med två ögon på skaft. Snabbt upp! Krabban springer kvickt (i sidled så klart) i väg en bit från hålet, i de två bakersta benen bär den en hög med sand. Den kastar ifrån sig sanden och försvinner sidledes ner i hålet igen. Så fortsätter det – ner i tunneln, grävande, ett försiktigt rekognoscerande innan man får se krabban kasta sig ut. Efter ett tag, kanske när hålet är tillräckligt djupt?, sätter sig krabban och börjar med hjälp av bredsidan på klorna snurra små, små bollar av all sand som den har grävt upp – ungefär som om den rullade köttbullar. Vi sitter och tittar på flitet hur länge som helst. På kvällen är sanden täckt av hål och bollar i varierande storlek, med små spår i sanden som binder samman dem. Vi funderar på vad som är poängen med krabbornas Sisyfosarbete; så snart det blir natt stiger ju tidvattnet och krabbornas hela dagsverke försvinner.

På vägen tillbaka hittar vi sjöstjärnor utspridda som en liten vintergata i sanden. De som fortfarande lever bär L ner i havet. Ju fler hon bär ner, desto fler får vi syn på. De är hur många som helst! Vissa har slutat röra på sig, medan andra har minimala små tentakler som hjälplöst viftar i luften. Till slut konstaterar vi att sjöstjärnorna är en del av strandens ekosystem, och hur många vi än bär ner till vattnet kommer det att ligga en ny stjärnhimmel där i morgon. Liv och död…

Morgonpromenaden rundas av med två enorma maneter, den största är minst 30 cm i diameter. Vartenda organ inuti maneten syns tydligt i den genomskinliga gelén, och vi piper äcklat till när tre tonårstjejer vänder på den med en pinne. Vi kanske ska skippa det där doppet innan frukost, trots allt?

http://ecovenao.com/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s