samma himmel

gravitation

Vad gör man när man drabbas av hemlängtan?

För lite över ett år sedan satt tre generationer kvinnor i en bastu upp i norra Finland, just vid ryska gränsen och långt ovan polcirkeln. Bastun är byggd av min morfar och det var mormor, moster och jag som satt där och svettades tillsammans samtidigt som vi pratade om livet, döden och kärleken. Utanför tryckte vinternatten på mot husväggarna och högt ovanför oss glittrade den där svindlande stjärnhimlen som aldrig riktigt syns i storstäderna där jag bor och lever. Mormor berättade om årtiondena efter kriget, när hon och morfar var unga och nygifta; han arbetade ute till skogs i flera veckor och hon skötte ett hushåll och tre små barn. Man glömmer ibland att inget är nytt under solen och att allt går i cirkel: min snart 90-åriga mormor har känt sig lika förälskad, lycklig, ledsen och arg som jag – flera gånger om.

Lillasyster och jag går på bio den första kvällen i New York som vi inte somnar av jetlag innan middagstid. Vi ser Aatsinki – en dokumentär producerad av en kvinna från New York om renbönder uppe i norra Finland. Det börjar nästan direkt med en renslakt. Slakten kräver massa mer muskelstyrka än vad jag skulle ha gissat och tarmpaketet är så stort att det fyller en hel mansfamn. Vi sjunker djupt ner i biofåtöljerna och efteråt är vi lite nostalgiska, lite illamående. Jag kommer att tänka på den där kvällen i bastun.

Ända sedan jag flyttade utomlands för första gången har jag drömt om renar och fjäll när jag har längtat hem. Jag som aldrig har bott norr om Uppsala … Däremot har jag fina barndomsminnen från somrarna i Finland: allt är tryggt och knarrande, det doftar björkris och renskav. Den där kvällen efter bion vältrar jag mig i längtan efter tiden när jag var liten och slapp bestämma över mitt liv eller ta ansvar över mina dagar. Det är som att dyka ned i en isvak: efteråt känner jag mig renad och redo att gå ut i den glittrande, myllrande, brutala, överväldigande, skitiga och glamourösa staden som är mitt nya tillfälliga hem. Renar, ta hand om er – jag är klar med er för den här gången.

hemlängtan (s.) saknad efter en plats som vi har skapat i våra huvuden (eller kanske hjärtan); hoppet om att livet ska fortsätta vara tryggt och okomplicerat; saknaden efter en plats som känner vår historia; viljan att hänga kvar vid något gammalt en stund – för att man innerst inne vet att man redan har gått vidare.

Hemlängtan eller inte, hit går du för kvalitetsfilm i New York: http://www.ifccenter.com/

Annonser

5 responses to “samma himmel

  1. Vad fint. Känner igen det där. Längtar inte efter renarna men Finland ganska ofta, utan att ha bott där, utan att kunna språket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s