på skattjakt

fyndjakt

mars 2013

Det är en av de första dagarna på året som solen faktiskt värmer. Himlen är så hög och klar att det känns som att man svävar, och fjolårsgräset har hunnit torka så pass i solen att det frasar under gympaskorna. Vattnet breder ut sig på min vänstra sida och om jag låter bli att titta åt höger är det lätt att glömma att jag är kvar i stan, i de industriella områdena bort mot Arabia som just har börjat rustas upp (… och om ett år eller två kommer att vara Helsingfors motsvarighet till Williamsburg eller kanske Hornstull…). Jag har gått vilse på jakt efter loppisen i gamla fiskehamnen.

När jag till slut hittar fram känner jag direkt igen konceptet: en gammal lagerbyggnad med försäljare vid rangliga bord, ett hus fyllt med skräp och skatter. Utanför ingången står en gamling och säljer hemkokt sylt och pelargonsticklingar bredvid en man som verkar ha utförsäljning av båtmotorer. Den ryska damen vid entrén lägger märke till mig direkt, vinkar mig till sig och säger med en blinkning att hon har något extra fint åt mig. Hon drar fram en nästanäkta Gucci, en fin kopia i skinn som dessutom är precis lagom sliten. Jag fingrar istället på hennes gamla smycken, känner igen dem från loppmarknaderna i St Petersburg och känner på samma sätt igen hennes förvånade min. Vad ska en ung och vacker kvinna med gammalt skräp till? I Ryssland har man inte haft möjlighet att köpa nytt så pass länge att det gamla har blivit exotiskt och eftertraktat. Irina är säker på att hitta något i gömmorna som kommer att falla mig i smaken, drar fram väska efter väska. Till slut erbjuder hon mig att köpa den rosa Ralph Lauren-pikén som hon själv har på sig och suckar när jag inte är intresserad. Your loss, liksom.
Här har folk lämnat in sitt gamla skräp på kommission, allt betalas vid en och samma kassa. Böckerna jag håller i, två tunna volymer med kärleksnoveller, kostar tre euro. När jag ska betala sträcker jag fram boken – du ser ju hörnet är avskavt på den ena och jag råkar förresten bara ha ett tvåeuromynt. I Finland prutar man på loppis, det hör till. Om man låter bli att pruta riskerar man inte bara att betala överpris, utan dessutom att göra försäljaren besviken. Det handlar om att vara social, att få prata bort en stund med en främling. Man skojar, flirtar, låtsas chockerad, skrattar nedlåtande, slänger fram ett nytt pris, pratar om vädret (våren! solen!), familjen och aktuella nyheter. Pappa lärde mig att pruta under mina första loppisrundor i Skärholmens centrum. Hittade jag något jag ville ha, fick jag köpa det själv – och regeln var alltid att betalade man utgångspriset så hade man gjort ett dåligt köp, oavsett hur lite pengar det handlade om. Då tyckte jag att det var pinsamt, svårt och ibland så jobbigt att jag hellre lät bli att köpa saker jag gillade. Pappa, jag är så tacksam att du tvingade mig. Genom att pruta har jag träffat massa spännande människor. När jag reser ensam får jag en chans att prata med människor, män som kvinnor, utan att behöva vara rädd för att det kommer att missuppfattas. Andra får en chans att fråga var jag kommer ifrån, vad det är för accent jag har. Jag bjuds på små pärlor av vardagsliv.

När jag går från gamla fiskehamnen med en liten samling kärleksnoveller under armen (givetvis nedprutad från 3 euro till hälften, plus en gratis kaffe i loppisens provisoriska café) knastrar gruset under fötterna, solen värmer i ansiktet och hjärtat blossar. Det kommer att bli vår i år igen.

Annonser

2 responses to “på skattjakt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s